Det finns dagar i livet som gör att livet får en annan inriktning än det man först tänkte eller kunde föreställa sig. Dagar som ibland leder till något positivt och ibland omkullkastar det mesta.
Den 16 juni 2011 var en sådan dag för mig.
Jag vaknade på morgonen av att mitt vänstra ben var svullet och stelt. När jag försökte kliva upp ur sängen så gick det inte att stödja på benet. Jag trodde att det var förknippat med ett diskbråck som jag hade haft i ca 2 veckor. Jag pussade adjö till maken som skulle till Stockholm.
Den dagen blev ingen Stockholmstur för min man. När jag äntligen kom upp ur sängen såg jag till min förskräckelse att vänstra benet var dubbelt så tjockt som det högra. Jag ringer vårdcentralen och får för en gång skull prata med en sköterska direkt. På den beskrivning jag gav var det otvetydigt Du måste åka direkt till akuten. Som tur är hade inte mannen hunnit iväg till Stockholm utan han tar sig hem snabbt och kör mig till akuten.
Svensk akutvård fungerar oftast när det väl gäller. Jag hann knappt registrera mig i kassan innan vi direkt fick hjälp. 3 läkare kom mer eller mindre springande. Efter någon timme kom svaret på blodproverna en dvt i benet vilket också bekräftades med ett ultraljud några timmar senare.
Jag förstod inte då hur allvarligt det var och det är väl kanske tur på ett sätt. Det blev inläggning på den medicinska akutvårdsavdelningen i 4 dygn. Vid utskrivningen frågade jag hur lång tid det skulle ta att bli bra och fick till svar att cirka 4-5 veckor brukar det ta innan benet är normalt igen.
Dessa 4- 5 veckor har nu passerats med råge. Nu är det nästan 11 månader sedan det hände. 11 månader som har varit en resa som jag inte önskar min värsta fiende. I dagsläge kan ingen svara på när och om mitt ben kommer att bli helt återställt igen. Vissa dagar är det lättare att hantera än andra. Jag försöker fokusera stenhårt på det som jag kan göra istället för det som inte går. Jag har blivit något av en expert på alternativa smärtlindringsmetoder och försöker fokusera bort smärtan så mycket jag bara kan. Tycker inte så värst mycket om att prata om det för då blir det så mycket mer verkligt och mer svårhanterat.
Det finns många andra som har det mycket värre än jag just nu även om för mig är detta något av ett värsta tänkbara scenarie. Vi har nu 5 barn varav två med extra utmaningar och de behöver en frisk mamma. Nu är det som det är och då får man försöka göra så gott man kan. Det går att ha ett bra liv även när kroppen värker och varje steg gör ont.
Under den här tiden på snart 11 månader har vi haft en annan dag som förändrade livet. Den 1 december gjorde lilla Emma sin entre till världen. En fantastisk gåva som redan nu under sin korta tid har gett oss så mycket glädje. Nu ska jag fortsätta njuta av henne men lovar att bli bättre på att uppdatera bloggen.
Den 16 juni 2011 var en sådan dag för mig.
Jag vaknade på morgonen av att mitt vänstra ben var svullet och stelt. När jag försökte kliva upp ur sängen så gick det inte att stödja på benet. Jag trodde att det var förknippat med ett diskbråck som jag hade haft i ca 2 veckor. Jag pussade adjö till maken som skulle till Stockholm.
Den dagen blev ingen Stockholmstur för min man. När jag äntligen kom upp ur sängen såg jag till min förskräckelse att vänstra benet var dubbelt så tjockt som det högra. Jag ringer vårdcentralen och får för en gång skull prata med en sköterska direkt. På den beskrivning jag gav var det otvetydigt Du måste åka direkt till akuten. Som tur är hade inte mannen hunnit iväg till Stockholm utan han tar sig hem snabbt och kör mig till akuten.
Svensk akutvård fungerar oftast när det väl gäller. Jag hann knappt registrera mig i kassan innan vi direkt fick hjälp. 3 läkare kom mer eller mindre springande. Efter någon timme kom svaret på blodproverna en dvt i benet vilket också bekräftades med ett ultraljud några timmar senare.
Jag förstod inte då hur allvarligt det var och det är väl kanske tur på ett sätt. Det blev inläggning på den medicinska akutvårdsavdelningen i 4 dygn. Vid utskrivningen frågade jag hur lång tid det skulle ta att bli bra och fick till svar att cirka 4-5 veckor brukar det ta innan benet är normalt igen.
Dessa 4- 5 veckor har nu passerats med råge. Nu är det nästan 11 månader sedan det hände. 11 månader som har varit en resa som jag inte önskar min värsta fiende. I dagsläge kan ingen svara på när och om mitt ben kommer att bli helt återställt igen. Vissa dagar är det lättare att hantera än andra. Jag försöker fokusera stenhårt på det som jag kan göra istället för det som inte går. Jag har blivit något av en expert på alternativa smärtlindringsmetoder och försöker fokusera bort smärtan så mycket jag bara kan. Tycker inte så värst mycket om att prata om det för då blir det så mycket mer verkligt och mer svårhanterat.
Det finns många andra som har det mycket värre än jag just nu även om för mig är detta något av ett värsta tänkbara scenarie. Vi har nu 5 barn varav två med extra utmaningar och de behöver en frisk mamma. Nu är det som det är och då får man försöka göra så gott man kan. Det går att ha ett bra liv även när kroppen värker och varje steg gör ont.
Under den här tiden på snart 11 månader har vi haft en annan dag som förändrade livet. Den 1 december gjorde lilla Emma sin entre till världen. En fantastisk gåva som redan nu under sin korta tid har gett oss så mycket glädje. Nu ska jag fortsätta njuta av henne men lovar att bli bättre på att uppdatera bloggen.
Kommentarer