Det finns upplevelser i livet som man aldrig glömmer såväl positiva som mindre roliga.Det finns ögonblick som förändrar livet vare sig vi vill det eller inte.
Den 15 december 2011 var ett sådant ögonblick för mig. Jag hade varit allvarligt sjuk i mer än 6 månader och minstingen var 14 dagar gammal. Jag hade oturen att drabbas av en propp i benet i början av graviditeten. Det är ingenting jag rekommenderar någon.
I alla fall så hade minstingen fötts och jag hade påbörjat behandling för att äntligen bli av med den elaka proppen. Jag mådde bra men hade för höga pk värde mot vad man ska ha när man går på varanbehandling.
Sjuksköterskan ringde på tisdagen den 13:e och sa att vid minsta lilla blåmärke så måste jag åka in till sjukhuset. Värdet var inte bra. Samma dag hade jag tagit en lite promenad på stan med bebisen i vagnen. Jag var frbi Mimers huvudkontor och visade upp henne och fick en julpresent. Jag övervägde att vara med på julmiddagen som skulle vara på torsdagen. Men en kille på marknadsavdelningen Anders. Han avrådde från det eftersom den skulle vara nere i Sala Silvergruva. Det skulle inte fungera att ta med en bebis ned dit och jag kunde inte lämna henne så länge. Det visade sig vara ett väldigt klokt beslut att avstå den julmiddagen.
Men som sagt jag mådde bra. Det var torsdagen 15 december och barnens fritids skulle ha adventsfika. Jag lämnade lilla bebisen hos barnflickan en liten stund för att åka dit med de stora barnen. Ville inte utsätta henne för alla andra människors baciller och virus.
När jag sitter och dricker mitt kaffe på fritids så händer det som inte får hända. Jag känner att något börjar rinna längs benet. Jag tar mig ut i korridoren till toaletten och upptäcker till min fasa att det är vad det inte får vara. Det är blod som rinner. Jag som var tillsagd att åka til sjukhuset vid ett blåmärke. Nu var det betydligt allvarligare än så. Jag känner mig lite lätt svimfärdig men försöker hålla ihop mig och samla ihop barnen för att ta mig hem. Jag förstår att det här är inte bra.
Jag vet inte varför jag skulle vara så duktig i den situationen. Vet inte hur jag kunde vara så dum att jag sätter mig i bilen och kör hem själv. Maken var vid det här tillfället på en julavslutning i Stockholm. Men jag kunde ha bett någon annan förälder om hjälp. På något sätt i alla fall tar jag mig hem. Det snurrar i huvudet men vi kommer hem oskadda.
Jag förstår att det är allvarligt men kanske inte riktigt hur allvarligt. Ringer till sjukhuset och får tag på en överläkare på kvinnokliniken. När han ser mitt pk värde svär han i telefon. Du måste till akuten nu var budskapet.
Jag blev skakad och rädd fast jag försökte hålla ihop mig inför barnen. Jag ringer till 1177 och får samma besked. Ring en ambulans. Du måste hit på en gång.
Jag ringde inte till någon ambulans. Jag vågade inte. Jag var så rädd att jag skulle bli separerad från mig lilla bebis. Just då ville jag bara ha henne nära. Jag ringer min bror som kommer och kör oss till sjukhuset.
Väl där får jag snabbt hjälp. Den svenska akutvården är fantastisk när man behöver akut vård.
Läkare generellt är ganska duktiga på att vara proffessionella i allvarliga situationer. Den läkare jag mötte den här kvällen räddade mitt liv. Han såg till att jag snabbt fick den behandling jag behövde för att överleva. Men han vågade inte möta skräcken i mina ögon för hans ögon trodde inte att det skulle gå vägen.
En sjuksköterska kommer och ger mig något i armen något som skall få blodet att börja koagulera och sluta rinna. Hon tittar på mig och på bebisen i babyskyddet. Jag ser på henne vad hon tänker. "Det här kommer aldrig att gå"
Jag får relativt sanbbt lämna akuten och komma in på en avdelning med lilla bebisen.
Mitt pk värde ligger på 5,7. Det ska ligga mellan 2-3 när man går på varanbehandling. Det som händer när pk värdet stiger är att blodet blir tunnt och vid det höga värdet jag hade då så riskerar man att inre organ börjar spontanblöda. Det är oerhört allvarligt.
På natten när jag skall försöka sova kommer tårarna. All kraft som gått åt att hålla ihop sig mitt i det svåra kommer ut. Nu är jag ensam med min bebis på en sal och behöver inte vara så duktig. Jag förstod då att det var riktigt illa. Även om ingen sa rent ut så var förhållningssättet och kroppsspråken så tydliga hos alla jag mötte. Skulle livet ta slut nu? Det var ju inte såhär jag hade planerat att det skulle bli. Kommer mina 5 barn bli moderslösa? Många tunga tankar kom på samma gång. Det var riktigt riktigt tufft.
Jag tittade på min bebis. En ljuvlig liten varelse på två veckor. Alldeles färsk. Så gosig som bara små nyfödda kan vara. En sån där man bara kan stanna upp och titta på hur länge som helst.
Skulle hon tvingas växa upp utan mig? Vad finns meningen med det här? Det är svårt att klä alla dessa känslor i ord. Ord blir så futtiga ibland.
Mitt i den djupaste förtvivlan och ångest som jag kände då så bestämde jag mig. Jag vill leva. Jag vill fortsätta göra någonting bra med mitt liv. Jag vill inte svika mina barn. Jag tänker kämpa emot den här hemska sjukdomen som jag hade drabbats av.
Dagen efter fortsatte i samma tema. Det var flera motgångar som gjorde att jag flera gånger under dagen tvivlade på att jag någon gång skulle få åka hem igen. Men jag var ändå någonstans fast besluten i att jag faktiskt ville leva. Inte bara överleva.
Efter ytterligare några dagar på sjukhuset fick jag komma hem och den akuta faran hade försvunnit.
Jag kunde i lugn och ro fira jul med min älskade familj.
Det är mycket som händer i en som människa när man tvingas gå igenom en sån här sak. Jag tror inte att någon går opåverkad av en sån händelse som jag var med om.
Idag är jag oerhört glad över att jag lever. Så tacksam att livet inte tog slut den där dagen i december 2011.
Nu vill jag fortsätta att leva och göra skillnad.
Den 15 december 2011 var ett sådant ögonblick för mig. Jag hade varit allvarligt sjuk i mer än 6 månader och minstingen var 14 dagar gammal. Jag hade oturen att drabbas av en propp i benet i början av graviditeten. Det är ingenting jag rekommenderar någon.
I alla fall så hade minstingen fötts och jag hade påbörjat behandling för att äntligen bli av med den elaka proppen. Jag mådde bra men hade för höga pk värde mot vad man ska ha när man går på varanbehandling.
Sjuksköterskan ringde på tisdagen den 13:e och sa att vid minsta lilla blåmärke så måste jag åka in till sjukhuset. Värdet var inte bra. Samma dag hade jag tagit en lite promenad på stan med bebisen i vagnen. Jag var frbi Mimers huvudkontor och visade upp henne och fick en julpresent. Jag övervägde att vara med på julmiddagen som skulle vara på torsdagen. Men en kille på marknadsavdelningen Anders. Han avrådde från det eftersom den skulle vara nere i Sala Silvergruva. Det skulle inte fungera att ta med en bebis ned dit och jag kunde inte lämna henne så länge. Det visade sig vara ett väldigt klokt beslut att avstå den julmiddagen.
Men som sagt jag mådde bra. Det var torsdagen 15 december och barnens fritids skulle ha adventsfika. Jag lämnade lilla bebisen hos barnflickan en liten stund för att åka dit med de stora barnen. Ville inte utsätta henne för alla andra människors baciller och virus.
När jag sitter och dricker mitt kaffe på fritids så händer det som inte får hända. Jag känner att något börjar rinna längs benet. Jag tar mig ut i korridoren till toaletten och upptäcker till min fasa att det är vad det inte får vara. Det är blod som rinner. Jag som var tillsagd att åka til sjukhuset vid ett blåmärke. Nu var det betydligt allvarligare än så. Jag känner mig lite lätt svimfärdig men försöker hålla ihop mig och samla ihop barnen för att ta mig hem. Jag förstår att det här är inte bra.
Jag vet inte varför jag skulle vara så duktig i den situationen. Vet inte hur jag kunde vara så dum att jag sätter mig i bilen och kör hem själv. Maken var vid det här tillfället på en julavslutning i Stockholm. Men jag kunde ha bett någon annan förälder om hjälp. På något sätt i alla fall tar jag mig hem. Det snurrar i huvudet men vi kommer hem oskadda.
Jag förstår att det är allvarligt men kanske inte riktigt hur allvarligt. Ringer till sjukhuset och får tag på en överläkare på kvinnokliniken. När han ser mitt pk värde svär han i telefon. Du måste till akuten nu var budskapet.
Jag blev skakad och rädd fast jag försökte hålla ihop mig inför barnen. Jag ringer till 1177 och får samma besked. Ring en ambulans. Du måste hit på en gång.
Jag ringde inte till någon ambulans. Jag vågade inte. Jag var så rädd att jag skulle bli separerad från mig lilla bebis. Just då ville jag bara ha henne nära. Jag ringer min bror som kommer och kör oss till sjukhuset.
Väl där får jag snabbt hjälp. Den svenska akutvården är fantastisk när man behöver akut vård.
Läkare generellt är ganska duktiga på att vara proffessionella i allvarliga situationer. Den läkare jag mötte den här kvällen räddade mitt liv. Han såg till att jag snabbt fick den behandling jag behövde för att överleva. Men han vågade inte möta skräcken i mina ögon för hans ögon trodde inte att det skulle gå vägen.
En sjuksköterska kommer och ger mig något i armen något som skall få blodet att börja koagulera och sluta rinna. Hon tittar på mig och på bebisen i babyskyddet. Jag ser på henne vad hon tänker. "Det här kommer aldrig att gå"
Jag får relativt sanbbt lämna akuten och komma in på en avdelning med lilla bebisen.
Mitt pk värde ligger på 5,7. Det ska ligga mellan 2-3 när man går på varanbehandling. Det som händer när pk värdet stiger är att blodet blir tunnt och vid det höga värdet jag hade då så riskerar man att inre organ börjar spontanblöda. Det är oerhört allvarligt.
På natten när jag skall försöka sova kommer tårarna. All kraft som gått åt att hålla ihop sig mitt i det svåra kommer ut. Nu är jag ensam med min bebis på en sal och behöver inte vara så duktig. Jag förstod då att det var riktigt illa. Även om ingen sa rent ut så var förhållningssättet och kroppsspråken så tydliga hos alla jag mötte. Skulle livet ta slut nu? Det var ju inte såhär jag hade planerat att det skulle bli. Kommer mina 5 barn bli moderslösa? Många tunga tankar kom på samma gång. Det var riktigt riktigt tufft.
Jag tittade på min bebis. En ljuvlig liten varelse på två veckor. Alldeles färsk. Så gosig som bara små nyfödda kan vara. En sån där man bara kan stanna upp och titta på hur länge som helst.
Skulle hon tvingas växa upp utan mig? Vad finns meningen med det här? Det är svårt att klä alla dessa känslor i ord. Ord blir så futtiga ibland.
Mitt i den djupaste förtvivlan och ångest som jag kände då så bestämde jag mig. Jag vill leva. Jag vill fortsätta göra någonting bra med mitt liv. Jag vill inte svika mina barn. Jag tänker kämpa emot den här hemska sjukdomen som jag hade drabbats av.
Dagen efter fortsatte i samma tema. Det var flera motgångar som gjorde att jag flera gånger under dagen tvivlade på att jag någon gång skulle få åka hem igen. Men jag var ändå någonstans fast besluten i att jag faktiskt ville leva. Inte bara överleva.
Efter ytterligare några dagar på sjukhuset fick jag komma hem och den akuta faran hade försvunnit.
Jag kunde i lugn och ro fira jul med min älskade familj.
Det är mycket som händer i en som människa när man tvingas gå igenom en sån här sak. Jag tror inte att någon går opåverkad av en sån händelse som jag var med om.
Idag är jag oerhört glad över att jag lever. Så tacksam att livet inte tog slut den där dagen i december 2011.
Nu vill jag fortsätta att leva och göra skillnad.
Kommentarer
Nej idag är jag frisk och äter inga mediciner alls.
Varan är inte en rolig medicin alls att äta.