Har inte bloggat på nästan 2 veckor. Mycket har hänt och tiden har inte riktigt räckt till.
Förra veckan dog en nära vän till mig. Återigen vann den fruktansvärda sjukdomen cancer. Det har tagit hårt på mig. Man ska inte dö när man är 44 år gammal. Det är så fel. Vänner som hon får man leta efter. Såna som ständigt finns där när man behöver dem. Senast för några veckor sedan får jag ett meddelande från henne där hon frågar om hon kan rösta på mig i något val den här gången. Det kändes inte som om det var det viktigaste just då när hon var så dålig. Nu hann hon inte rösta. Jag hann inte träffa henne och säga hejdå. Döden kommer alltid för snabbt. Den kommer alltid så oväntat och plötsligt. Även om man är mitt uppe i en svår sjukdomskamp så blir det ändå så oväntat. Det är klart att jag för några veckor sedan när jag fick besked att de avbrutet behandlingarna förstår med min hjärna att nu är det illa. Nu är det inte bra alls. Men ändå känslomässigt så är hoppet det sista som överger. Någonstans vill jag ändå tro att ett mirakel ska inträffa. Men det händer nästan aldrig med den form av elakartad cancer som min fina vän råkade ut för.
Döden är en del av livet. Någon sa till mig att det är bara att vänja sig. Fast ändå gör det så ont. Ändå känns det som om någon tar bort färgen från fotografiet. Det känns som om världen står stilla en stund. Sen blir det tomt. Sen kommer känslan av ledsamhet och saknad. en där känslan som bara griper tag i en när man mins anar det. Sorgen och tårarna som bränner innanför ögonlocken.
Utanför mitt fönster hör jag barnen som leker i vår fina lekpark. Så sorglösa och lekfulla. Så fulla av liv. Världen har inte stannat. Livet går vidare.
En del av sorgen är också den där ilskan. Den ständiga frågan varför? Varför drabbas en sån fin människa? En person som gett så mycket till andra människor? En person som hade så mycket kvar att ge? Varför finns inte något botemedel mot all cancer? Kommer forskningen någon gång lösa den gåtan?
Nu stundar strax påsken och då blir det lite tid att sörja. Då blir det tid att umgås med dem som står en nära. Ge en extra kram till någon du tycker om i påsk.
Förra veckan dog en nära vän till mig. Återigen vann den fruktansvärda sjukdomen cancer. Det har tagit hårt på mig. Man ska inte dö när man är 44 år gammal. Det är så fel. Vänner som hon får man leta efter. Såna som ständigt finns där när man behöver dem. Senast för några veckor sedan får jag ett meddelande från henne där hon frågar om hon kan rösta på mig i något val den här gången. Det kändes inte som om det var det viktigaste just då när hon var så dålig. Nu hann hon inte rösta. Jag hann inte träffa henne och säga hejdå. Döden kommer alltid för snabbt. Den kommer alltid så oväntat och plötsligt. Även om man är mitt uppe i en svår sjukdomskamp så blir det ändå så oväntat. Det är klart att jag för några veckor sedan när jag fick besked att de avbrutet behandlingarna förstår med min hjärna att nu är det illa. Nu är det inte bra alls. Men ändå känslomässigt så är hoppet det sista som överger. Någonstans vill jag ändå tro att ett mirakel ska inträffa. Men det händer nästan aldrig med den form av elakartad cancer som min fina vän råkade ut för.
Döden är en del av livet. Någon sa till mig att det är bara att vänja sig. Fast ändå gör det så ont. Ändå känns det som om någon tar bort färgen från fotografiet. Det känns som om världen står stilla en stund. Sen blir det tomt. Sen kommer känslan av ledsamhet och saknad. en där känslan som bara griper tag i en när man mins anar det. Sorgen och tårarna som bränner innanför ögonlocken.
Utanför mitt fönster hör jag barnen som leker i vår fina lekpark. Så sorglösa och lekfulla. Så fulla av liv. Världen har inte stannat. Livet går vidare.
En del av sorgen är också den där ilskan. Den ständiga frågan varför? Varför drabbas en sån fin människa? En person som gett så mycket till andra människor? En person som hade så mycket kvar att ge? Varför finns inte något botemedel mot all cancer? Kommer forskningen någon gång lösa den gåtan?
Nu stundar strax påsken och då blir det lite tid att sörja. Då blir det tid att umgås med dem som står en nära. Ge en extra kram till någon du tycker om i påsk.
Kommentarer