För 12 år sedan idag blev jag biologisk mamma för första gången. Efter en komplicerad graviditet där jag hade klippkort på först gynakuten och sedan förlossningen skulle vi äntligen få möta vårt lilla barn.
Men det blir ju sällan som man tänker sig. Upprinnelsen är lång men ett smakprov på hur allting började kommer här.På måndagen veckan innan han föddes blev jag efter en rutinkontroll inlagd på grund av misstänkt havandeskapsförgiftning. På onsdagen var alla prover klara och det visade sig att jag inte hade någon sådan. Under lunchen kommer läkaren och säger att jag får gå hem efter lunchen. Hon ville bara träffa mig för en kort utskrivning.
Jag hinner inte äta färdigt innan hon kommer tillbaka. Det har kommit ett provsvar säger hon och ser lite sammanbiten ut. Jag tillhör inte dem som vanligtvis visar alla känslor på utsidan men när hon berättar vad som är fel så skriker jag rakt ut. Mitt fostervattensprov visade att det fanns streptokocker bakterier i fostervattnet. De kan inte svara på om provet har blivit kontaminerat på labbet eller om det var så att mitt barn ligger där inne i infekterat vatten. Jag vill att de skall ge mig ett snitt och plocka ut honom omedelbart. Tanken på att han ligger i min mage i infekterat fostervatten är bara så outhärdligt.
Läkaren gör sitt bästa för att lugna mig och säger att det bästa för både mig och barnet är att först ge antibiotika i ett par dagar och sedan göra en igångsättning. Jag får antibiotika intravenöst i 3 dagar. Igångsättning planeras till måndagen den 3 juni.
På fredagen får jag antibiotika i tablettform och får permission över helgen. Jätteskönt att få komma hem och sova i sin egen säng.
Natten till söndagen den 2 juni vid 4 tiden vaknar jag och behöver gå på toaletten. Jag känner hur det börjar mola i ryggen. På toaletten går en del av vattnet. och efter det börjar jag få värkar på riktigt. Mest ont gör det i ryggen. Det kom som en total överraskning. Hade hört talas om molsmärta i ryggen men att det skulle kännas som om någon bryter av ryggen på mig det hade ingen sagt.
Vid 8 tiden kommer vi in till Huddinge sjukhus. Då var jag öppen nästan 5 cm. Fram till kl 12 flyter det på med lite små missöden när de skulle ge ryggbedövningen men jag öppnar mig fort. Sverige spelade sin öppningsmatch i fotbolls vm mot England. Vi hade radion på och lyssnade mellan värkarna. Strax efter att Nicklas Alexandersson kvitterat mot England så börjar hjärtljuden att gå ned.
Jag var nu fullt öppen men ingenting hände. Hjärtljuden dippade en hel del och vi var rejält oroliga. Jag ringde ett antal gånger på klockan och får bara till svar "lilla gumman du är så duktig. Det går så bra". Men instinktivt kände jag att något var fel. Det gjorde ont på ena sidan men några krystvärkar kom inte.
Efter 2 timmar så blev det barnmorskebyte. Den nya barnmorskan kommer in i rummet. Hon hinner knappt presentera sig förrän hon med en blick på ctg remsan konstaterat att det här barnet måste ut nu. Plötsligt fylldes rummet med folk. De försökte få mig att krysta men det går inte utan krystvärkar.
Läkaren konstaterar att barnet måste ut nu och på 4 minuter var jag nedsövd och sonen var ute.
Det blev ett urakut snitt som det så fint heter på medicinspråket. Det var en lättnad att de fattade beslutet och att de agerade så snabbt till slut. Men hade de lyssnat på mig tidigare så hade jag kanske sluppit bli sövd.
Det var fruktansvärt att vakna upp. Jag vaknar upp i ett stort rum och vet inte var jag är jag vet inte var Magnus är och vet inte var bebisen är.
Jag frågar sköterskan efter hur det hade gått men hon kan inte svara. Hon går bort och ringer för att berätta att jag är vaken. Den korta tid som hon är bort känns som en evighet. Det hinner passera många hemska tankar under den korta tiden.
Efter en stund kommer Magnus ner till mig med en polaroid bild på vår son. Efter vad som då känns som en evighet får jag äntligen komma upp på neonatalavdelningen och träffa honom.
44 cm lång och 1790g var den lille kille som vi snabbt bestämde att han skulle heta Viktor.
Idag fyller den älskade sonen 12 år. Trots den dramatiska starten och den fruktansvärda graviditeten är jag glad att du finns och berikar våra liv. Jag hoppas att vi får många bra dagar tillsammans framöver.
Men det blir ju sällan som man tänker sig. Upprinnelsen är lång men ett smakprov på hur allting började kommer här.På måndagen veckan innan han föddes blev jag efter en rutinkontroll inlagd på grund av misstänkt havandeskapsförgiftning. På onsdagen var alla prover klara och det visade sig att jag inte hade någon sådan. Under lunchen kommer läkaren och säger att jag får gå hem efter lunchen. Hon ville bara träffa mig för en kort utskrivning.
Jag hinner inte äta färdigt innan hon kommer tillbaka. Det har kommit ett provsvar säger hon och ser lite sammanbiten ut. Jag tillhör inte dem som vanligtvis visar alla känslor på utsidan men när hon berättar vad som är fel så skriker jag rakt ut. Mitt fostervattensprov visade att det fanns streptokocker bakterier i fostervattnet. De kan inte svara på om provet har blivit kontaminerat på labbet eller om det var så att mitt barn ligger där inne i infekterat vatten. Jag vill att de skall ge mig ett snitt och plocka ut honom omedelbart. Tanken på att han ligger i min mage i infekterat fostervatten är bara så outhärdligt.
Läkaren gör sitt bästa för att lugna mig och säger att det bästa för både mig och barnet är att först ge antibiotika i ett par dagar och sedan göra en igångsättning. Jag får antibiotika intravenöst i 3 dagar. Igångsättning planeras till måndagen den 3 juni.
På fredagen får jag antibiotika i tablettform och får permission över helgen. Jätteskönt att få komma hem och sova i sin egen säng.
Natten till söndagen den 2 juni vid 4 tiden vaknar jag och behöver gå på toaletten. Jag känner hur det börjar mola i ryggen. På toaletten går en del av vattnet. och efter det börjar jag få värkar på riktigt. Mest ont gör det i ryggen. Det kom som en total överraskning. Hade hört talas om molsmärta i ryggen men att det skulle kännas som om någon bryter av ryggen på mig det hade ingen sagt.
Vid 8 tiden kommer vi in till Huddinge sjukhus. Då var jag öppen nästan 5 cm. Fram till kl 12 flyter det på med lite små missöden när de skulle ge ryggbedövningen men jag öppnar mig fort. Sverige spelade sin öppningsmatch i fotbolls vm mot England. Vi hade radion på och lyssnade mellan värkarna. Strax efter att Nicklas Alexandersson kvitterat mot England så börjar hjärtljuden att gå ned.
Jag var nu fullt öppen men ingenting hände. Hjärtljuden dippade en hel del och vi var rejält oroliga. Jag ringde ett antal gånger på klockan och får bara till svar "lilla gumman du är så duktig. Det går så bra". Men instinktivt kände jag att något var fel. Det gjorde ont på ena sidan men några krystvärkar kom inte.
Efter 2 timmar så blev det barnmorskebyte. Den nya barnmorskan kommer in i rummet. Hon hinner knappt presentera sig förrän hon med en blick på ctg remsan konstaterat att det här barnet måste ut nu. Plötsligt fylldes rummet med folk. De försökte få mig att krysta men det går inte utan krystvärkar.
Läkaren konstaterar att barnet måste ut nu och på 4 minuter var jag nedsövd och sonen var ute.
Det blev ett urakut snitt som det så fint heter på medicinspråket. Det var en lättnad att de fattade beslutet och att de agerade så snabbt till slut. Men hade de lyssnat på mig tidigare så hade jag kanske sluppit bli sövd.
Det var fruktansvärt att vakna upp. Jag vaknar upp i ett stort rum och vet inte var jag är jag vet inte var Magnus är och vet inte var bebisen är.
Jag frågar sköterskan efter hur det hade gått men hon kan inte svara. Hon går bort och ringer för att berätta att jag är vaken. Den korta tid som hon är bort känns som en evighet. Det hinner passera många hemska tankar under den korta tiden.
Efter en stund kommer Magnus ner till mig med en polaroid bild på vår son. Efter vad som då känns som en evighet får jag äntligen komma upp på neonatalavdelningen och träffa honom.
44 cm lång och 1790g var den lille kille som vi snabbt bestämde att han skulle heta Viktor.
Idag fyller den älskade sonen 12 år. Trots den dramatiska starten och den fruktansvärda graviditeten är jag glad att du finns och berikar våra liv. Jag hoppas att vi får många bra dagar tillsammans framöver.
Kommentarer