Några har hört av sig till mig och undrat hur det gick efteråt med anledning av den berättelse jag delade med mig av igår.
Jo ut kom en arg och hungrig kille. Han var påverkat en kort stund men fick apgarpoängen 9, 10, 10. Svårt att få så mycket bättre.
Det var tur att lilla killen var så lik min man. För jag var ganska groggy efter narkosen när jag fick träffa honom första gången. Men där gick faderskapet definitivt inte att förneka :-) Det var som en minikopia av min man.
Efter att ha träffat honom en kort stund blev jag körd till bb avdelningen utan mitt barn. På den tiden fanns det ingen samvård. Det var omtumlande och jag var som sagt väldigt påverkad av narkosen plus att de gav mig ketogansprutor som jag inte tål. Jag minns att jag kräktes flera gånger av detta. Till slut sa jag ifrån att jag inte ville ha mer sprutor. Jag rekommenderar inte att kräkas efter en magoperation som ett kejsarsnitt är. Har ett förskräckligt minne när jag känner mig så ynklig och sköterskan kommer för att hjälpa mig. Hon börjar med att torka av nattduksbordet. Jag får ligga där i mina egna spyor medan hon torkar färdigt bordet.
Det var riktigt skönt att få hjälp att duscha efter den pärsen.
Ett dygn efter förlossningen känner jag mig ganska ok och sitter inne med lilla killen på neonatalavdelningen. Plötsligt känner jag hur hela rummet börjar gunga. Jag blir körd av någon tillbaka till bb avdelningen och ringer på hjälp.
Det visar sig att läkaren under förlossningen bestämde att jag inte behövde någon mer antibiotika. De trodde att de bakterier jag hade innan förlossningen var borta. Men så bra var det inte.
Min snabbsänka låg på 290 så det blev antibiotikadropp, två olika sorter.
Trots att jag mådde så dåligt ville jag vara med mitt nyfödda barn så mycket som det gick. Det gick inte alls den dagen men nästa dag rullade jag in dit en stund.
Det var fruktansvärt att vara på en bb avdelning utan sitt barn. Alla lyckliga nyförlösta går runt med sin lilla plastbalja men inte jag. Jag kände mig amputerad trots att han bara var ett hundratal meter därifrån.
På torsdagen hade mina värden vänt och snabbsänkan låg strax över 100. Inte för att jag mådde speciellt bra men jag kämpade. Då kommer dråpslaget. BB vill bli av med mig. De tycker att jag bara uppehåller en plats. Det finns andra som behöver din säng får jag kastat i ansiktet.
På nåder fick jag stanna ett dygn men det var så fruktansvärt. Man har mycket hormoner i kroppen och är känslig. När man dessutom blivit berövad på de första dygnen med sitt nyfödda barn gör inte saken bättre.
Med tanke på allt som hänt och alla hormoner så var jag rädd vilket är väldigt sällan jag är. Men jag trodde på fullt allvar att om jag berättade hur dåligt jag mådde så skulle jag inte få behålla mitt barn. Jag försökte kämpa och hålla mig uppe och försökte ta hand om den lilla sonen så gott jag kunde.
På fredagen kom nästa dråpslag. Han skulle inte få följa med mig hem. Jag skulle bli hemskickad utan mitt barn. Av princip skrev de då inte hem några barn från neonatalen på fredagar. Den lille sonen hade inga medicinska problem alls han var bara undernärd från fostertiden och behövde komma igång och äta ordentligt. Att lämna sjukhuset utan sitt lilla förstfödda barn det är så fruktansvärt att det är svårt att sätta ord på. Jag grät hela vägen hem.
Helgen tillbringade jag nästan hela tiden på sjukhuset. Dels för att jag ville vara nära honom men fortfarande satt rädslan i att någon skulle komma och ta honom ifrån mig.
På måndagen fick vi äntligen komma hem. Vilken lycka. Samtidigt var det först då som jag vågade känna efter hur jag egentligen mådde. Jag var trött och fortfarande påverkad av infektionen.
På tisdagen blev det ett besök till gynakuten för min feber hade stigit och jag hade rejält ont. Det visade sig att bakterierna fortfarande hade grepp om min kropp. Det blev två sorters antibiotika till.
Trots att det har gått 12 år kan jag fortfarande bli arg på hur man kan behandla en nybliven mamma på det sättet som de gjorde. Ingen ska behöva bli utsatt för detta.
Jag hade ångest länge över att besöka Huddinge sjukhus. Varje gång jag skulle gå igenom sjukhus entrén så knöt det sig i magen på mig.
Som tur är fick jag hjälp att bearbeta detta. Det är inte något man bara borstar av sig. Svårigheten är också att när man möter andra mammor och börjar tala om förlossningar eller andra gravida som frågar hur det gick. Vad säger man då? Normalt berättar jag kanske en promille av det som hände. Är rädd att min berättelse skrämmer andra. Nu har ni som läser detta fått en större berättelse om hur det verkligen var.
Jag vet att det har hänt en massa saker sedan detta. Bland annat så har neonatalvården utvecklats till mer av samvård. Sjukhusledningarna har insett att det är inte någon bra ide att separera mor och barn i onödan. Ibland är det oundvikligt men i min situation hade det inte varit det. Både jag och sonen hade definitivt mått bättre av att vårdas tillsammans.
Jo ut kom en arg och hungrig kille. Han var påverkat en kort stund men fick apgarpoängen 9, 10, 10. Svårt att få så mycket bättre.
Det var tur att lilla killen var så lik min man. För jag var ganska groggy efter narkosen när jag fick träffa honom första gången. Men där gick faderskapet definitivt inte att förneka :-) Det var som en minikopia av min man.
Efter att ha träffat honom en kort stund blev jag körd till bb avdelningen utan mitt barn. På den tiden fanns det ingen samvård. Det var omtumlande och jag var som sagt väldigt påverkad av narkosen plus att de gav mig ketogansprutor som jag inte tål. Jag minns att jag kräktes flera gånger av detta. Till slut sa jag ifrån att jag inte ville ha mer sprutor. Jag rekommenderar inte att kräkas efter en magoperation som ett kejsarsnitt är. Har ett förskräckligt minne när jag känner mig så ynklig och sköterskan kommer för att hjälpa mig. Hon börjar med att torka av nattduksbordet. Jag får ligga där i mina egna spyor medan hon torkar färdigt bordet.
Det var riktigt skönt att få hjälp att duscha efter den pärsen.
Ett dygn efter förlossningen känner jag mig ganska ok och sitter inne med lilla killen på neonatalavdelningen. Plötsligt känner jag hur hela rummet börjar gunga. Jag blir körd av någon tillbaka till bb avdelningen och ringer på hjälp.
Det visar sig att läkaren under förlossningen bestämde att jag inte behövde någon mer antibiotika. De trodde att de bakterier jag hade innan förlossningen var borta. Men så bra var det inte.
Min snabbsänka låg på 290 så det blev antibiotikadropp, två olika sorter.
Trots att jag mådde så dåligt ville jag vara med mitt nyfödda barn så mycket som det gick. Det gick inte alls den dagen men nästa dag rullade jag in dit en stund.
Det var fruktansvärt att vara på en bb avdelning utan sitt barn. Alla lyckliga nyförlösta går runt med sin lilla plastbalja men inte jag. Jag kände mig amputerad trots att han bara var ett hundratal meter därifrån.
På torsdagen hade mina värden vänt och snabbsänkan låg strax över 100. Inte för att jag mådde speciellt bra men jag kämpade. Då kommer dråpslaget. BB vill bli av med mig. De tycker att jag bara uppehåller en plats. Det finns andra som behöver din säng får jag kastat i ansiktet.
På nåder fick jag stanna ett dygn men det var så fruktansvärt. Man har mycket hormoner i kroppen och är känslig. När man dessutom blivit berövad på de första dygnen med sitt nyfödda barn gör inte saken bättre.
Med tanke på allt som hänt och alla hormoner så var jag rädd vilket är väldigt sällan jag är. Men jag trodde på fullt allvar att om jag berättade hur dåligt jag mådde så skulle jag inte få behålla mitt barn. Jag försökte kämpa och hålla mig uppe och försökte ta hand om den lilla sonen så gott jag kunde.
På fredagen kom nästa dråpslag. Han skulle inte få följa med mig hem. Jag skulle bli hemskickad utan mitt barn. Av princip skrev de då inte hem några barn från neonatalen på fredagar. Den lille sonen hade inga medicinska problem alls han var bara undernärd från fostertiden och behövde komma igång och äta ordentligt. Att lämna sjukhuset utan sitt lilla förstfödda barn det är så fruktansvärt att det är svårt att sätta ord på. Jag grät hela vägen hem.
Helgen tillbringade jag nästan hela tiden på sjukhuset. Dels för att jag ville vara nära honom men fortfarande satt rädslan i att någon skulle komma och ta honom ifrån mig.
På måndagen fick vi äntligen komma hem. Vilken lycka. Samtidigt var det först då som jag vågade känna efter hur jag egentligen mådde. Jag var trött och fortfarande påverkad av infektionen.
På tisdagen blev det ett besök till gynakuten för min feber hade stigit och jag hade rejält ont. Det visade sig att bakterierna fortfarande hade grepp om min kropp. Det blev två sorters antibiotika till.
Trots att det har gått 12 år kan jag fortfarande bli arg på hur man kan behandla en nybliven mamma på det sättet som de gjorde. Ingen ska behöva bli utsatt för detta.
Jag hade ångest länge över att besöka Huddinge sjukhus. Varje gång jag skulle gå igenom sjukhus entrén så knöt det sig i magen på mig.
Som tur är fick jag hjälp att bearbeta detta. Det är inte något man bara borstar av sig. Svårigheten är också att när man möter andra mammor och börjar tala om förlossningar eller andra gravida som frågar hur det gick. Vad säger man då? Normalt berättar jag kanske en promille av det som hände. Är rädd att min berättelse skrämmer andra. Nu har ni som läser detta fått en större berättelse om hur det verkligen var.
Jag vet att det har hänt en massa saker sedan detta. Bland annat så har neonatalvården utvecklats till mer av samvård. Sjukhusledningarna har insett att det är inte någon bra ide att separera mor och barn i onödan. Ibland är det oundvikligt men i min situation hade det inte varit det. Både jag och sonen hade definitivt mått bättre av att vårdas tillsammans.
Kommentarer