I natt sov vi på balkongen för att det är så varmt i lägenheten. Vi har en uppblåsbar madrass som vi brukar ha i tältet som vi sov på. Det var fantastiskt skönt. Varför har vi inte gjort det tidigare? Då hade jag sluppit flera nätter av dålig sömn på grund av värmen.
Har återigen lärt mig att man inte kan skriva ironi på nätet. Det förstår inte folk i allmänhet. Bra lärdom inför framtiden då ska jag inte skriva det. Jag tillhör ju annars den ironiska generationen 70 talister.
Att skriva om hur det är att ha en son med osynligt funktionshinder är något jag heller inte skall göra. Det finns generellt ingen förståelse för det. Det tycker jag är synd för jag skulle gärna bidra till ökad förståelse för hur det verkligen är. Det är en dans på rosor med många taggar. Men mer om det får ni kanske läsa i mina memoarer. När jag skriver något om honom eller hur det är att vara mamma till honom så får jag oftast två reaktioner. 1 arga mail som tycker att personer som han inte förtjänar att leva. 2. personer som inte tycker att jag ska fortsätta med politik. Det påminner mig om en förskolechef till honom som tyckte att jag skulle sjukskriva mig för att ta hand om honom på heltid. Precis som om hans funktionshinder skulle försvinna för att jag slutade med politik. Tvärtom tror jag att det faktiskt behövs människor inom politiken som inte är födda med guldsked i munnen och som har en verklighet som inte enbart är gullig och enkel. Vill man ha enbart den typen av politiker som glider fram på en räkmacka genom livet eller vill man ha politiker som faktiskt har ett liv?
Men de reaktioner jag får är bara ett bevis på att det generellt finns ett förakt för svaghet i vårt samhälle. Vi säger med munnen att vi är toleranta men i praktiken betyder det ingenting. I praktiken fortsätter ett system som slår på de som redan ligger.
Har återigen lärt mig att man inte kan skriva ironi på nätet. Det förstår inte folk i allmänhet. Bra lärdom inför framtiden då ska jag inte skriva det. Jag tillhör ju annars den ironiska generationen 70 talister.
Att skriva om hur det är att ha en son med osynligt funktionshinder är något jag heller inte skall göra. Det finns generellt ingen förståelse för det. Det tycker jag är synd för jag skulle gärna bidra till ökad förståelse för hur det verkligen är. Det är en dans på rosor med många taggar. Men mer om det får ni kanske läsa i mina memoarer. När jag skriver något om honom eller hur det är att vara mamma till honom så får jag oftast två reaktioner. 1 arga mail som tycker att personer som han inte förtjänar att leva. 2. personer som inte tycker att jag ska fortsätta med politik. Det påminner mig om en förskolechef till honom som tyckte att jag skulle sjukskriva mig för att ta hand om honom på heltid. Precis som om hans funktionshinder skulle försvinna för att jag slutade med politik. Tvärtom tror jag att det faktiskt behövs människor inom politiken som inte är födda med guldsked i munnen och som har en verklighet som inte enbart är gullig och enkel. Vill man ha enbart den typen av politiker som glider fram på en räkmacka genom livet eller vill man ha politiker som faktiskt har ett liv?
Men de reaktioner jag får är bara ett bevis på att det generellt finns ett förakt för svaghet i vårt samhälle. Vi säger med munnen att vi är toleranta men i praktiken betyder det ingenting. I praktiken fortsätter ett system som slår på de som redan ligger.
Kommentarer