Vår guldhamster speedy är på rymmen. Han fick hjälp av 3 åringen att komma ut ur sin bur. Dessvärre upptäcktes det för sent så nu vet vi inte vart han har tagit vägen. 10 åringen är helt förtvivlad av förståeliga skäl. Det är ju hennes älskling.
Hoppas att han kommer fram snart.
Annars har vi varit på Leos lekland idag med alla barnen. Det var väldigt uppskattat.
Efter lunchen tog jag cykeln och drog en sväng till gymmet. Egentligen skulle jag velat träna ute när det var så fint väder men pga pollen är det inte möjligt just nu. Det var ändå väldigt skönt med ett styrkepass.
Jag skriver en del om träning och det har sina orsaker. För mig är det livskvalitetnödvändigt. En del vet redan vad jag har gått igenom för andra så får ni en kortversion. För fyra år sedan började jag träna inför midnattsloppet. Vi var ett gäng på jobbet som hade anmält oss. Jag hade fått ett träningsupplägg av fantastiske Fredrik som driver Actic gym här i Västerås. Jag var grymt peppad. Men så får jag ont i ryggen med ischias smärta i vänster ben. Går till sjukgymnasten men när smärtan blir outhärdlig söker jag läkaren på vårdcentralen. Han stirrar mig i ögonen och frågar om jag är gravid. Nej inte jag. Har ju nyss haft ett missfall och haft skydd. Men det visade sig då den måndagen i juni att missfallet inte var något missfall. Läkaren tog några tester som bekräftade det. Det var inte lätt att gå hem och berätta det för mannen kan jag avslöja.
Två dagar senare på onsdagen vaknar jag och kan inte röra eller stödja på benet. Det är svullet och hårt. När jag kommer in till akutmottagningen skiljer det 11 cm i omkrets när de mäter benen.
Jag hade fått en dvt. En djup ventrombos i benet.
Det tog mig nästan ett år innan jag kunde gå hjälpligt efter det. På sommaren 2012 var vi på Åland. Jag hade fått besked att min behandling var avslutad och att det inte gick att göra mer. Jag skulle få leva ett liv med många tappade funktioner. Att springa, ta långpromenader mm kunde jag i princip glömma. Att leva med kronisk smärta var något jag var tvungen att lära mig leva med.
Då väcktes tävlingsinstinkten i mig. Via en app började jag träna styrketräning fem minuter om dagen. Jag grät mig igenom de första passen för jag hade så ont. Men jag kämpade vidare. Efter 6-7 dagar var smärtan lindrigare och jag började kunna gå lite bättre.
Sen har jag fortsatt. Ökat på successivt med några fall tillbaka men lyckats ta mig ifrån ett liv dömt att levas i soffan till det jag vill vara nämligen aktiv.
Fortfarande finns det utmaningar. Fortfarande finns det saker jag förmodligen inte kommer kunna klara av men träningen är min bästa medicin. Den lindrar smärtan och gör att livet känns mycket lättare att leva. Nu kan jag till och med springa. Det är en stoggåva. Det är en stor glädje. Varje gång jag kämpar med intervallträningen på löpbandet blir jag näst intill euforiskt lycklig över livet och över att jag nu kan det jag aldrig mer skulle kunna. Det ger för mig lite perspektiv.
Jag kommer aldrig bli någon elitidrottsman/kvinna men jag prioriterar att få må så bra jag bara kan. För mig är det ändå det viktigaste.
Livet kan ta oväntade, oplanerade vägar. Men i slutändan kan det bli bra ändå även när det inte blev som man planerade.
Kommentarer