För 13 år sedan var jag inlagd på Huddinge sjukhus. Prenatal avdelningen. En avdelning för kvinnor som fått problen under graviditeten. Jag väntade mitt första barn och beräknad förlossning var i början på juli. Orsaken till inläggningen var att jag hade lite högt blodtryck och läckte protein. Då får man stanna på sjukhuset för att de ska ta massa prover för att se om det är en havandeskapsförgiftning under uppsegling.
Jag blev inlagd på måndagen den 27/5 i samband med en rutinkontroll. På onsdagen på ronden kommer läkaren och säger att det var falskt alarm. Jag har ingen havandeskapsförgiftning så efter lunch kunde jag få åka hem. Lättad ringer jag maken som snabbt kommer dit.
Under tiden jag sitter och äter lunch kommer läkaren tillbaka. "Vi måste få prata med dig" hon ser bekymrad ut och jag förstår instinktivt att det inte är något positivt hon har att förmedla.
När hon framför sitt budskap känner jag hur det svartnar för ögonen och i den dimman hör jag mig själv skrika rakt ut.
Beskedet var att de hade hittat bakterier i mitt fostervattensprov. De kunde inte vara säkra på om provet hade blivit kontaminerat i labbet eller om mitt barn låg i min mage i infekterat vatten.
När man är gravid är man mer känslig än annars. Hormoner är inte alltid i balans. Att få ett sådant besked var så fruktansvärt att det finns inte ord.
Jag hade bara en sak i huvudet. Ni måste ta ut mitt barn så att han inte blir sjuk. Läkaren försökte lugna mig och deras bedömning var att det var bättre för mig och barnet att först få en 5 dagars kur med antibiotika. Sen blev jag lovad att de skulle sätra igång förlossningen efter det.
Jag låg där uppkopplad med dropp och försökte att inte bli för hysterisk. Men känslan av att mitt barn ligger i magen i infekterat vatten var övermäktig. Har aldrig varit så förtvivlad någon gång som då.
På fredagen bestämdes att jag skulle få permission över helgen. Antibiotikan fick jag då i tablettform och sen fick jag komma in för en kontroll om dagen.
På lördagen var jag på kontroll där allt var bra så maken och jag bestämde oss för att åka in en tur till Kungsträdgården. Det var matfestival just då. En härlug dag.
På kvällen när vi ska sova är det väldigt livligt i magen. Jag säger till Magnus att nu måste du känna för det kanske är en av sista gångerna du kan det. Inte visste jag hur rätt det skulle bli.
Jag ska berätta i ett nytt inlägg en annan dag hur det slutade.
Kommentarer