Det känns lite overkligt såhär 13 år senare men det är faktiskt det här som blev min verklighet.
Jag vaknade på natten den 2 juni vid 4 tiden. Det molade rejält i ryggen. Jag gick in i badrummet och då gick vattnet. Ingen hade berättat att det skulle göra ont i ryggen att föda barn. Det kom för mig som en chock. Det kändes som om ryggen skulle gå av. Jag väckte mannen och vi konstatrade att efter någon timme så var värkarna regelbundna. Jag ringde till förlossningen på Huddinge eftersom jag var inskriven där.
Efter en stund tar vi oss dit. Först möts jag av en viss irritation över att jag inte har min journal med mig men, jag hade ju permission så den fanns ju redan där. Sen hade jag oturen att min favoritbarnmorska inte var där just då. Jag frågade efter en annan som jag kunde förnamnet på men det visade ju sig att det fanns fler med det förnamnet. När jag upptäckte det var jag för finkänslig för att byta. Men med facit i hand skulle jag gjort det.
I alla fall så var jag 4 cm öppen när jag kom in och det mesta löpte på. Vid 10 tiden frågade hon om hon skulle ta hål på de sista hinnorna. Men jag var inte beredd på den smärta som skulle följa efter det. Jag bad om smärtlindring och det kom en narkosläkare ganska snabbt.
Men de höll på och strulade med utrustningen så efter två försök att sticka mig i ryggen bytte han ut undersköterskan. Tredje försöket lyckades men då hade tiden gått och bara en kvart efteråt var jag fullt öppen. Då var klockan 12.
Efter en stund känner jag att det är något som inte stämmer. Det gör kraftigt ont på ena sidan men jag har inte några krystvärkar. Jag ringer på klockan och ber om hjälp. Men in kommer barnmorskan och klappar mig på huvudet. "Du är så duktig det går så bra". Så var det itne. Jag såg på monitorn att hjärtljuden dippade en hel del och för varje gång så återhämtade de sig inte helt som de skulle. Instinktivt känner jag att något är fel. Ringer på klockan igen men ingenting händer. Ber om ett snitt men blir inte lyssnad på.
När klockan är nästan två så blir det barnmorskebyte. Hon kommer in och hinner knappt hälsa och presentera sig innan hon konstaterar att det här barnet måste ut nu. Kurvan såg ju inte alls bra ut. In kommer det massa folk på rummet och någon pressar sig på min magen och säger att jag skall krysta. Men försök krysta när man itne har några krystvärkar. Läkaren för ett försök med sugklocka men barnet ligger fortfarande för högt upp. Hon bestämmer sig snabbt för att nu måste barnet ut.
Då trycker de på stora larmet och fyra minuter senare var jag nedsövt och han var ute.
Tänk om de hade lyssnat på mig? Då hade de inte behövt söva mig och det hade inte behövt bli så akut som det blev. Men ut kom han en hungrig liten kille som hade fastnat i navelsträngen. Han var tillväxthämmad när han föddes så han hade mycket plats att röra sig på. Men med navelsträngen virad runt halsen så är det svårt att komma ut.
Summan av kardemumman var att jag fick två förlossningar i ett. Jag får väl se det som ett förskotterat pris på att jag två år senare födde tvillingar. Men ett katastrofsnitt /urakut snitt är ingenting som jag rekommenderar.
Men imorgon blir den lilla plutten på 1790 g och 44 cm lång när han föddes 13 år. Idag är han en normalstor 13 åring som alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat.
Nu har ni fått en liten tillbakablick. Nu ska jag kasta mig över nuet. Är på väg till presidiemöte i bostadsbolaget Mimer. Ikväll är det fullmäktige grupp då vi ska gå igenom ärendena för torsdagens kommunfullmäktige.
Jag vaknade på natten den 2 juni vid 4 tiden. Det molade rejält i ryggen. Jag gick in i badrummet och då gick vattnet. Ingen hade berättat att det skulle göra ont i ryggen att föda barn. Det kom för mig som en chock. Det kändes som om ryggen skulle gå av. Jag väckte mannen och vi konstatrade att efter någon timme så var värkarna regelbundna. Jag ringde till förlossningen på Huddinge eftersom jag var inskriven där.
Efter en stund tar vi oss dit. Först möts jag av en viss irritation över att jag inte har min journal med mig men, jag hade ju permission så den fanns ju redan där. Sen hade jag oturen att min favoritbarnmorska inte var där just då. Jag frågade efter en annan som jag kunde förnamnet på men det visade ju sig att det fanns fler med det förnamnet. När jag upptäckte det var jag för finkänslig för att byta. Men med facit i hand skulle jag gjort det.
I alla fall så var jag 4 cm öppen när jag kom in och det mesta löpte på. Vid 10 tiden frågade hon om hon skulle ta hål på de sista hinnorna. Men jag var inte beredd på den smärta som skulle följa efter det. Jag bad om smärtlindring och det kom en narkosläkare ganska snabbt.
Men de höll på och strulade med utrustningen så efter två försök att sticka mig i ryggen bytte han ut undersköterskan. Tredje försöket lyckades men då hade tiden gått och bara en kvart efteråt var jag fullt öppen. Då var klockan 12.
Efter en stund känner jag att det är något som inte stämmer. Det gör kraftigt ont på ena sidan men jag har inte några krystvärkar. Jag ringer på klockan och ber om hjälp. Men in kommer barnmorskan och klappar mig på huvudet. "Du är så duktig det går så bra". Så var det itne. Jag såg på monitorn att hjärtljuden dippade en hel del och för varje gång så återhämtade de sig inte helt som de skulle. Instinktivt känner jag att något är fel. Ringer på klockan igen men ingenting händer. Ber om ett snitt men blir inte lyssnad på.
När klockan är nästan två så blir det barnmorskebyte. Hon kommer in och hinner knappt hälsa och presentera sig innan hon konstaterar att det här barnet måste ut nu. Kurvan såg ju inte alls bra ut. In kommer det massa folk på rummet och någon pressar sig på min magen och säger att jag skall krysta. Men försök krysta när man itne har några krystvärkar. Läkaren för ett försök med sugklocka men barnet ligger fortfarande för högt upp. Hon bestämmer sig snabbt för att nu måste barnet ut.
Då trycker de på stora larmet och fyra minuter senare var jag nedsövt och han var ute.
Tänk om de hade lyssnat på mig? Då hade de inte behövt söva mig och det hade inte behövt bli så akut som det blev. Men ut kom han en hungrig liten kille som hade fastnat i navelsträngen. Han var tillväxthämmad när han föddes så han hade mycket plats att röra sig på. Men med navelsträngen virad runt halsen så är det svårt att komma ut.
Summan av kardemumman var att jag fick två förlossningar i ett. Jag får väl se det som ett förskotterat pris på att jag två år senare födde tvillingar. Men ett katastrofsnitt /urakut snitt är ingenting som jag rekommenderar.
Men imorgon blir den lilla plutten på 1790 g och 44 cm lång när han föddes 13 år. Idag är han en normalstor 13 åring som alltid kommer ha en speciell plats i hjärtat.
Nu har ni fått en liten tillbakablick. Nu ska jag kasta mig över nuet. Är på väg till presidiemöte i bostadsbolaget Mimer. Ikväll är det fullmäktige grupp då vi ska gå igenom ärendena för torsdagens kommunfullmäktige.
Kommentarer