Lyssnar på fina Eric Claptons Tears in heaven. Idag är det förutom en dag då vi firar vårt fantastiska land Sverige också en dag för oss i vår släkt en påminnelse om livets skörhet. För 17 år sedan idag på nationaldagen fick barnens kusin enbart 6 månader gammal somna in och lämna sitt jordeliv. Vi fäller en tår idag av sorg och saknad. Jag hann själv aldrig få träffa den här lilla människan som fick en så kort stund här på jorden men han har varit närvarande hela tiden ändå. En extra kram till hans föräldrar och syskon just idag.
Vi vet som sagt inte hur många dagar av livet vi får någon av oss. Men det är så fel när ett barn dör. Att som förälder överleva sitt barn strider ju emot allt vad naturen står för. Men ändå händer det. Varje år drabbas ett antal föräldrar i vårt land av denna ofattbara sorg och förlust. Jag tror inte att någon av oss som inte är drabbad kan förstå hur det är. Ett föräldrapar som jag träffade beskrev det som om att leva i sin värsta mardröm. Så kan det säkert vara.
Ibland blir jag arg. Arg för att små barn dör fast de inte ska. Arg på att hemska sjukdomar finns som får så fruktansvärda konsekvenser. Kunde jag hade jag beslutat att sånt aldrig mer ska få finnas. Men det ligger inte i min makt att kunna fatta såna beslut. Inför livets oförutsägbarhet står vi alla lika.
Att förlora ett barn är en livssorg. Det är en smärta som inte går över. Den sorgen förändras över tiden men fortfarande finns den närvarande. Det är inte alltid helt lätt för en omgivning att förstå det.
Det bästa vi kan göra är att försöka ta tillvara de dagar som vi har och försöka sprida mer kärlek till varandra. Världen behöver det. Kanske har du någon i din omgivning som behöver en extra kram eller ett uppmuntrande ord.
Vi vet som sagt inte hur många dagar av livet vi får någon av oss. Men det är så fel när ett barn dör. Att som förälder överleva sitt barn strider ju emot allt vad naturen står för. Men ändå händer det. Varje år drabbas ett antal föräldrar i vårt land av denna ofattbara sorg och förlust. Jag tror inte att någon av oss som inte är drabbad kan förstå hur det är. Ett föräldrapar som jag träffade beskrev det som om att leva i sin värsta mardröm. Så kan det säkert vara.
Ibland blir jag arg. Arg för att små barn dör fast de inte ska. Arg på att hemska sjukdomar finns som får så fruktansvärda konsekvenser. Kunde jag hade jag beslutat att sånt aldrig mer ska få finnas. Men det ligger inte i min makt att kunna fatta såna beslut. Inför livets oförutsägbarhet står vi alla lika.
Att förlora ett barn är en livssorg. Det är en smärta som inte går över. Den sorgen förändras över tiden men fortfarande finns den närvarande. Det är inte alltid helt lätt för en omgivning att förstå det.
Det bästa vi kan göra är att försöka ta tillvara de dagar som vi har och försöka sprida mer kärlek till varandra. Världen behöver det. Kanske har du någon i din omgivning som behöver en extra kram eller ett uppmuntrande ord.
Kommentarer