Snälla förkylning go away. Jag har inte tid med dig just nu. Den här veckan och även nästa är det många viktiga saker som händer.
Förra veckan fick vi ett besked om ett av barnen. Beskedet i sig var inte så oväntat men det är alltid lite läskigt att få något svart på vitt. Det känns alltid så definitivt. Att få ett besked om ett barn i form av en diagnos är alltid en personlig sorg. Jag vet att jag har skrivit tidigare om det. Att få svart på vitt att ditt barn är annorlunda är en livssorg som man bara helt enkelt får lära sig att hantera och leva med. Hur gärna man vill så kan man inte ändra på det.
Många gånger har jag försökt att bearbeta det hela genom att försöka vrida klockan tillbaka. Finns det något jag kunde gjort annorlunda? Men landat i att nej det beror inte på mig. Det finns ingenting som jag kunde gjort för att förhindra detta.
En livssorg kan ta sig olika uttryck. Ibland handlar det om ren fysik smärta. Ibland om tårar och ilska. Jag vill betona att det är inte barnet man är arg på utan bara situationen. En livssorg kommer och går. Det är inte alla dagar som man tänker på den. Men någonstans där i bakgrunden finns den där.
Ibland blir det extra tydlig när man har fler barn. Svårigheterna blir så uppenbara. Tydligheten exempelvis när det handlar om skolstart blir så uppenbart. Att mitt barn inte kan gå i en "vanlig skola" till exempel. Det gör riktigt ont i mammahjärtat.
Att ha ett barn som har en funktionsnedsättning gör också att belastningen i en familj ökar. Det gör att man blir känslig för vissa saker. Förändringar kanske tar lite längre stund att vänja sig vid. Även om jag ofta vet att det leder till något gott så vet jag att mitt barn kommer reagera och det kan ta lång lång tid innan han har förstått och accepterat en förändring.
Det är svårt att sätta ord på alla svåra känslor som finns där. Orden räcker inte alltid till.
Men mitt barn, min fina son han är precis lika värdefull som du och jag. Ett barn är aldrig en diagnos. Ett ord på ett papper betyder bara att "såhär kan ni möta mig". Diagnosen kan bara förklara och underlätta förståelsen för att om jag blir bemött på ett sätt som göra att jag förstår min omgivning så blir livet lättare för mig och alla runt omkring.
Trots alla svårigheter. Trots allt det innebär att leva med en livssorg så är mitt barn den största glädjen. Den vill jag inte vara utan. Även om du mitt barn aldrig kommer kunna läsa detta så har du en mamma som älskar dig över allt annat och som kommer kämpa för din skull för att du ska få de allra bästa förutsättningarna att lyckas i livet.
Förra veckan fick vi ett besked om ett av barnen. Beskedet i sig var inte så oväntat men det är alltid lite läskigt att få något svart på vitt. Det känns alltid så definitivt. Att få ett besked om ett barn i form av en diagnos är alltid en personlig sorg. Jag vet att jag har skrivit tidigare om det. Att få svart på vitt att ditt barn är annorlunda är en livssorg som man bara helt enkelt får lära sig att hantera och leva med. Hur gärna man vill så kan man inte ändra på det.
Många gånger har jag försökt att bearbeta det hela genom att försöka vrida klockan tillbaka. Finns det något jag kunde gjort annorlunda? Men landat i att nej det beror inte på mig. Det finns ingenting som jag kunde gjort för att förhindra detta.
En livssorg kan ta sig olika uttryck. Ibland handlar det om ren fysik smärta. Ibland om tårar och ilska. Jag vill betona att det är inte barnet man är arg på utan bara situationen. En livssorg kommer och går. Det är inte alla dagar som man tänker på den. Men någonstans där i bakgrunden finns den där.
Ibland blir det extra tydlig när man har fler barn. Svårigheterna blir så uppenbara. Tydligheten exempelvis när det handlar om skolstart blir så uppenbart. Att mitt barn inte kan gå i en "vanlig skola" till exempel. Det gör riktigt ont i mammahjärtat.
Att ha ett barn som har en funktionsnedsättning gör också att belastningen i en familj ökar. Det gör att man blir känslig för vissa saker. Förändringar kanske tar lite längre stund att vänja sig vid. Även om jag ofta vet att det leder till något gott så vet jag att mitt barn kommer reagera och det kan ta lång lång tid innan han har förstått och accepterat en förändring.
Det är svårt att sätta ord på alla svåra känslor som finns där. Orden räcker inte alltid till.
Men mitt barn, min fina son han är precis lika värdefull som du och jag. Ett barn är aldrig en diagnos. Ett ord på ett papper betyder bara att "såhär kan ni möta mig". Diagnosen kan bara förklara och underlätta förståelsen för att om jag blir bemött på ett sätt som göra att jag förstår min omgivning så blir livet lättare för mig och alla runt omkring.
Trots alla svårigheter. Trots allt det innebär att leva med en livssorg så är mitt barn den största glädjen. Den vill jag inte vara utan. Även om du mitt barn aldrig kommer kunna läsa detta så har du en mamma som älskar dig över allt annat och som kommer kämpa för din skull för att du ska få de allra bästa förutsättningarna att lyckas i livet.
Kommentarer
Men mwd lite erfarenhet att livet inte alla gånger är rättvist när det gäller våra barns hälsa. Man har rätt att bli arg och försöka avreagera sig för att orka gå vidare. Vi tänker på dej/er. Lars V.