Känsliga läsare varnas, denna gång ett mer privat inlägg.
På sommaren efter att jag slutade årskurs 9 så dog en klasskamrat. En tragisk olycka där en lastbil körde in i en bergvägg. I kyrkan satt hans förtvivlade föräldrar och mer eller mindre skrek ut sin sorg.
Efter det har jag enbart deltagit på två begravningar. Ångesten sitter djupt hos mig.
I bilen på väg till kyrkan kände jag hur det började krypa i kroppen och paniken var nära men jag tog ett aktivt beslut och bestämde mig för att idag skulle jag jaga bort det spöket. Idag skulle jag inte låta detta påverka mig.
Jag tror att vi ibland behöver fatta beslut och utmana sig själv för att övervinna ångestspöken.
Jag är inte någon supermänniska så jag klarade inte av att vara med efteråt på minnesstunden men, för mig var det ett stort steg att överhuvudtaget delta i en begravningsgudstjänst.
Jag vet inte vad det är som framkallar dessa spöken. Är det bara hemska minnen eller är det påminnelsen om livets oförutsägbarhet? Det finns ju inte någon som tycker att begravningar är trevliga. Begravningar är ju ett farväl till en älskad vän, släkting, familjemedlem osv.
Idag startar Kristdemokraternas Riksting i Örebro. Den här gången planerar jag inte att delta. Har valt att ladda batterierna på annat håll.
Just nu pågår ett seminarie i Örebro med Kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson. Han har talat om ett av de största moraliska dilemman man har som politiker i en alltmer globaliserad värld. Det handlar om fattigdom och konsekvenserna av den. Ett antal tusen barn under fem år dör varje dag på grund av sjukdomar som är direkt relaterade till matbrist och brist på rent vatten. Här finns många saker att ta tag i.
Kristdemokraterna är garanten för en världspolitik där solidaritet sätts i främsta rummet. Där fattigdomsbekämpning sätts högt upp på dagordningen i världspolitiken.
Kommentarer