Jag är inte bara politiker och försäkringsförmedlare jag är
mamma också. Mamma till fem underbara barn. Två av mina barn har extra
utmaningar. Den ena sonen har en Aspergerdiagnos och den andra har en diagnos
inom autismspektrumet plus ADHD. Som förälder till barn med extra utmaningar
har man en hel del att kämpa emot och för. Ibland stångar man pannan blodig för
att få deras tillvaro att fungera.
Barn med autismspektrumdiagnoser är mer känsliga än andra
för förändringar. De behöver en förutsägbar tillvaro. Barn inom detta
diagnosspektrum är också olika. För barn är barn och inte en diagnos. Olika
barn behöver olika lösningar. I mitt eget fall går ena sonen i en ”vanlig”
skola och den andra i en så kallad särskild undervisningsgrupp. Båda killarna
får sina olika behov tillgodosedda på det sätt som passar dem bäst.
Alla barn med funktionshinder behöver inte gå i
specialverksamheter. Verkligheten är dock den att många behöver det.
I Stockholm har de beslutat om att dra ned på
tilläggsbeloppen i skolpengen för de här eleverna. Kostnaderna har ökat och
kommunen ser sig tvungen att omfördela resurser. Nu ska mer pengar läggas ut på
skolor i socioekonomisk utsatta områden. Kostnaderna för tilläggsbelopp ska
minska.
Vad politikerna i Stockholms stads utbildningsnämnd gör är
att ställa så kallade svaga grupper mot varandra. Barn i fattiga och utsatta
områden ställs emot barn med funktionshinder. Vem försvarar barnen? Enligt skollagen
har alla barn rätt till stöd för att klara sin skolgång. Att ställa grupper mot
varandra är inte moraliskt försvarbart.
I denna fråga är alla partier lika goda kålsupare. Inget
parti har reserverat sig. Ett särskilt uttalande finns från ett parti som är
tveksamma om pengarna räcker. Annars står partierna eniga bakom beslutet. I
beslutsunderlaget finns ingen konsekvensbeskrivning. Bara ett antagande om att
inte lika många barn kommer bli beviljade tilläggsbelopp.
Nu börjar vi se konsekvenserna av Stockholms stads beslut.
Flera skolor med specialinriktning där dessa elever går kommer tvingas till
nedläggning eller konkurs. 400 elever drabbas av ovetskapen huruvida deras
skola kommer finnas kvar eller inte. De här barnen är extra känsliga för
förändringar. Det ingår i funktionshindret. Föräldrar är också extra känsliga
för de vet ju att det är i hemmet som de flesta reaktionerna kommer. Reaktionerna
kan se olika ut för olika barn men inte alltför sällan handlar det om olika
typer av vredesutbrott, sömnstörningar, oro, ångest och illvrål.
Jag trodde i min enfald att vi i Sverige hade kommit längre.
Att politiker var mer upplysta idag om neuropsykiatriska funktionshinder än
tidigare. Beslutet i Stockholm visar motsatsen. De har inte den kunskap som krävs
för att fatta rätt beslut för dessa barn. De tänker kortsiktigt i kronor och
ören här och nu. De har inte kunskap att inse konsekvenserna av detta beslut.
Konsekvenserna handlar inte enbart om skolor som läggs ned.
De här barnen finns och behöver stöd oavsett vad politikerna är villiga att
betala för det. Idag går min ena son i en klass med 3 elever. Skulle man
placera honom i en ”vanlig” klass med 25 elever skulle 25 elever få sina
skoldagar påverkade negativt. Det skulle krävas ännu mer resurser för att få
den situationen att fungera. Det skulle inte fungera för honom alls. Min son är
inte unik. Så här ser verkligheten ut för flera av de barn som nu drabbas av
dessa nedskärningar. Konsekvensen blir att ännu fler elever drabbas av en
undervisningssituation som inte kommer fungera.
Att ge så mycket stöd som möjligt tidigt och i en ”vanlig”
skolmiljö är bra. Det har många av dessa barn testat. Ibland kan det fungera
med smärre anpassningar men ofta blir det inte så. Funktionshindret gör att den
sociala interaktionen med andra försvåras.
Att möta dessa barn i en skolsituation kräver mycket av en
pedagog. Det kräver en stor portion av tålamod och en stor pedagogisk
verktygslåda. Så ser inte situationen ut på de flesta skolor.
Regeringen har aviserat om
satsningar på lärare i den kommande budgeten. Varför gör man inte riktade
satsningar till dessa barn. Det är inte enbart i Stockholm som de finns.
Antalet barn med den här typen av funktionshinder har ökat och vi har generellt
i samhället blivit duktigare på att identifiera behov av stöd tidigare. Det
ställer högre krav på skolan och på resurstilldelningen till skolan. Det går
inte att sticka huvudet i sanden som jag upplever att Stockholmspolitikerna
gör. De tror att det är en storm som blåser över. Att vi föräldrar som kämpar
för våra barn är ett särintresse.
Vi är inget särintresse. Mina barn
är inget särintresse. Det är barn som finns och som behöver extra stöd i sin
skolgång. En rättighet som de har rätt till. Mitt eget parti talar om barn och
ungas uppväxtvillkor och det tänker jag slåss för. Jag tänker inte
stillatigande se på när okunniga politiker fattar fel beslut.
Kommentarer