Sjunker ner i tågsätet efter en intressant vecka. Dagen idag har också tillbringats i huvudstaden. Jag var inbjuden till Skl's demokrati tankesmedja som idag hade temat tillit. Tillit och förtroende är viktigt. Som politiker kan man inte ta förtroende för givet. Det är något man måste förtjäna.
Våra institutioner och system behöver och bygger på tillit. Vi förväntar oss som medborgare att samhället ska finnas där när vi behöver det.
Vi har också pratat om dolda förväntningar och dolda värderingar. Vi förväntar oss ibland att alla ska veta det outtalade. Så är de naturligtvis inte. Överallt finns dolda kulturer.
Men jag tror att vi som politiker måste sätta ord på det som är dolt. Hur ska vi annars lyckas med att leva tillsammans i ett mångkulturellt land? Samtidigt är det viktigt att reflektera över vem det är som bestämmer? Är det statsministern som bestämmer hur vi ska hälsa på varandra i Sverige? Eller vem gör det? Vad betyder debatten som blev efter hälsningshistorien? Är det hälsningsförfarandet i sig eller står det för något annat?
Jag tror att vi svenskar generellt är blyga och konflikträdda inför det här med värderingar. På pappret är vi alla mångkulturella och står för det men i praktiken vill vi inte ha det där asylboendet när mitt barns skola. Men, istället för att ta en diskussion, att utmana oss att möta det som skrämmer så väljer vi att runda det. Fler än en gång under senaste tiden har politiker runt om i landet backat på tillfälliga boenden till asylsökande exempelvis. Vad får det för konsekvenser i förlängningen?
Vi har ett antal tusen människor som flytt från krig och förföljelse, som har lämnat allt de äger och har för att ta sig hit. Till landet som utanför våra gränser beskrivs som världens bästa.
Jag tror att vi behöver ta människors oro och känsla av otrygghet på allvar. Det finns ingen färdig paketlösning för att möta detta men att fortsätta ducka tror inte jag är speciellt framgångsrikt.
Vi har utmaningar i att skapa ett Sverige som faktiskt håller ihop. Som tar strid för vårt gemensamma bästa. Vi behöver politiker som är orädda. Politiker som vågar anta alla de utmaningar som framtiden bär med sig. Det är inte lätt men det är utmanande och roligt.
Ett stort dilemma idag är att jag som politiker inte förväntas ha några djupare resonemang. Istället är det käcka oneliners som gäller. Senaste partiledardebatten var ett lysande exempel på det. Massa oneliners och lite slag på motståndaren gjorde debatten till en fullfjädrad hönsgård. SM i oneliners.
Största frågan efteråt i media var "vem vann?"
Det går inte att besvara komplexa samhällsutmaningar med en mening. Det kräver ett större sammanhang. Men i media är man mer intresserad av den ytliga konfliktytan istället för att politikerna ska få svara på de samhällsutmaningar vi står för på riktigt.
Samhällsutmaningarna är många och komplexa. Men jag ryggar inte för det. Jag är beredd att ta den utmaningen och jobba hårt för ett bättre Sverige och ett bättre Västerås!
Kommentarer